Havsvandring

Härifrån till dit så småningom..

Vandringar i Montenegro och Kroatien.

Med ett litet pirr i magen satt jag på flyget på väg söderut. Vi skulle på en vandringsresa i bergen utefter kusten av Montenegro och Kroatien i 7 dagar. Skulle jag klara av det eller inte? Jag hade haft ett halvår på mig att försöka få upp grundkonditionen efter att ha genomgått min kemoterapeutiska behandling och biverkningarna från denna.

Vår reseledare Marija och Kuna's byhund under en kort rast.

Vår reseledare Marija och Kuna’s byhund under en kort rast.

Så här en vecka efteråt hemmavid så känner jag mig stolt över att jag klarade det och glad över den fina resan det blev. Allt tack vare mina reskamrater, de övriga i vandringssällskapet, reseledaren och de helt underbara utsikterna.

De tre första dagarna var staden Budva i Montenegro vår bas från vilken vi gjorde våra utflykter och vandringar. Sista fyra dagarna bodde vi strax utanför muren som omger Dubrovniks gamla stadsdel. Mitt i Game of throne-land. Inspelningen av säsong 5 pågick för fullt och Dubrovnik är Kings Landing. Det var häftigt att se några av skådespelarna.

Den första vandringen var genom skogklädda berg och på vissa sträckor nästan som att vandra till Bri i Sagan om Ringen. Det enda negativa var att det var lite regnigt och lerigt. Som tur var blev det den enda vandringsdagen med dåligt väder. På eftermiddagen tog vi oss till Kotor, en häftig gammal stad som vi tyvärr inte hade all tid som skulle ha behövts för att uppleva till fullo. Skulle dock kunna vara ett framtida resmål.

Tredje dagens vandring var en tuff vandring. Största orsaken till det var att det var klar sol med ingen skugga och ganska brant, Vi gick upp till ett vandrarhem, Za Vratlom som låg på ca 1100 m höjd. Några fortsatte till en av topparna på ca 1300 m men de flesta valde att stanna vid vandrarhemmet för att ta det lugnt, dricka kaffe, läsa och njuta.

Den härligaste vandringen var den näst sista där vi gick upp på ett berg 1234 m över havet. Vi startade vid en by med namnet Kuna Konavoska och fick sällskap av en schäfer ända upp till toppen. När schäfern tyckte vi tog för långa raster började den skälla och manade oss att fortsätta. Vägen vi gick kantades av sju kors med skyltar med sju dygder inskrivna. På toppen var ett litet kapell dit byns invånare hade gudstjänst åtminstone en gång om året.

För att se bilderna. Klicka på ”bildspelet”. Klicka sedan på avbryt för att kunna se bilderna en och en i egen takt

I fädrens spår

I fädrens spår..

Utsikt från Bölen över Skulesjön och Skuleskogens Nationalpark

Utsikt från Bölen över Skulesjön och Skuleskogens Nationalpark i bakgrunden.

..skulle kunna vara en skidtävling med start i Sälen och mål i Mora. Men en av mina startplatser i fädrens spår är dock byn Bölen i Nätra socken. En by som fram till 1750-talet bestod av ett hemman på ca 13 seland dvs ungefär ett halvt mantal eller ca 13 tunnland. Redan tidigt på 1600-talet kallades byn för Postölen  p g a att i byn fanns socknens postbonde. I denna by levde och brukade mina anfäder, på min rakt nedstigande faderslinje, jorden och levererade post och senare hästar till postiljonerna. Kanske hade de samma vackra utsikt som fotot visar (förutom E4:an förstås). Enligt Jan O Nordvalls bok om Nätra bodde mina anfäder här åtminstone mellan 1630 t o m 1747. Nedan en liten beskrivning av posteriet och av en anfader Johan Gulliksson (kanske inte någon att skryta med om man får tro beskrivningen..).

Böle postbönder

Därefter splittras ägorna och min anfader Johan Johansson, en av undertecknarna i ovan beskrivning, flyttar först till Tollsätter i Nordingrå och sedan till Sörbacksjö i Själevad. Där tar han sig namnet Bölenius kanske beroende på att han blir sockenskrivare och postiljon.

Kvar i Bölen blir dock två av Johan Bölenius bröder men från ca 1805 har min koppling till Bölen försvunnit och spridits till närbelägna byar eller socknar.

En jul och därefter

Den minnesvärda julen 1964..

20130627_140007

Sala Allehanda 1965-02-02

Den mest blommande julrosen, julkaktusen eller den mest klädda granen. I januari eller februari varje år under 60-talet kunde man hitta små artiklar med bilder i Sala Allehanda. Små notiser för att uppmärksamma ovan-ligheter i den lilla världen. Kanske också för att kunna sälja prenumerationer? Sådana artiklar fanns väl antagligen i de flesta tidningar, allt för att hålla samman och prägla det lokala. Existerar ju fortfarande idag men kanske mer med olika föreningsaktiviteter, folk i vimlet och liknande.

Jag tyckte dock som nästan 10-åring att det var roligt att ens mormor var med i en tidning med ganska stor bild och mycket text. Och naturligtvis fick vi barn beundra den gröna växande granen när vi kom på sportlovet. Mormor var en sådan mormor som alla barnbarn tyckte om. Och hon hade många. Hon lät barna vara med, hon såg och hon lärde ut. Jag har fortfarande kvar en trasmatta som vi gjorde tillsammans (eller mormor gjorde det mesta och lät mig få känslan att jag vävt riktigt mycket).

Kan ha varit det sportlovet som även min kusin Peter med sin familj var där. Vintern hade varit snörik och naturligtvis var det stora snövallar utefter den smala grusvägen. Som vi lekte i och på. Ofta gick vi utefter vägen ner mot byn och drömde och fantiserade om framtiden. En framtid där vi trodde att vi skulle bedriva jordbruk tillsammans. Men riktigt så vart det inte. Åtminstone inte för mig. För Peter vart det dock travhästar, träning och tävlingar.

 

Petrus Teodor (Ulin) Julien

Petrus Julien (f Ulin) lefnad.

I mina gömmor har jag tre stycken endollarsedlar som är förknippade till tre minnen jag har.dollar_petrus_julien En har jag sparat från min resa jag gjorde till USA på sjuttiotalet, en har jag fått från min morbror, sjömannen, Hans ”Dallas” Dahlin  och en har jag fått som julklapp från Petrus Teodor Julien. Petrus liv har för mig varit  frågetecken, inspiration och fantasi. Jag har inte kunnat luska ut allt men lite vet jag dock.

Petrus Teodor Ulin som han hette innan han emigrerade föddes 1886 i Ramsås, dryga milen sydväst från Kramfors i Ådalen. Han var en av fyra äldre bröder till min farmor Tea. Karl Leo var den äldsta, Axel och Petrus därefter. Leo:s ena son Georg utgav en skönlitterär bok om Ådalen och arbetarrörelsen under 1900-talets första årtionden, ”Dessa dina minsta små” där huvudpersonerna var Leo med familj. När man läser den boken kan man förstå varför Petrus och Teas syskon dog i så unga år. Den som levde längst av dessa syskon var Martin som blev 47 år.  Nästan allihop dog i tuberkulos vilket kan bero på den trångboddhet och andra levnadsförhållanden som rådde i Ådalen på den tiden.petrus_julien_fargo

Mars 1913  emigrerade Petrus till USA. Han skickar ett vykort, poststämplat Moorhead MN den 26 juni 1913, till sin syster Tea med sig själv och en kamrat utstyrda till cowboys. På baksidan av vykortet kan man läsa ”vi är nu på väg till vestern vi har löst till montärna vi är nu i fargås vi lämnade Duluth den 25 Martin Nydahl är med i sälskapet jag skall skriva ett bref då vi kommer att stanna undrar om ni har haft någon treflig midsommar lef väl är min önskan teknad af mig Teodor Julin”

Var Petrus sedan hamnade eller vad han gjorde är för mig okänt. 1940 återfinner jag dock honom i USA:s folkräkning. Då bor han i Duluth och jobbar inom träindustrin. Precis som han antagligen gjort sedan barnsben och Ådalen. Om han någonsin var tillbaka till Sverige på besök är ett frågetecken. Det jag vet är att han skickade en julhälsning till Tea 1957 poststämplat i Effie Minn. I det brevet skriver Theodore att han varit sjuk i förkylning och att han hört att en Johan Wiklund har dött  och skriver om sig själv  och döden ”man vet inte när det kommer när man är över 70 år. det är så underligt att en slaf lever så länge som har arbetat och sliten sen en var 12 år 10 timmar om dagen och inte vidare kraftig mat att leva på”
petrus_julien_home

Sista bilden jag har av Petrus är bilden med honom framför sitt lilla eternitliknande hus troligen beläget i Effie, Isanti county i Minnesota. Det är där han dör 1969 i januari 86 år gammal.

Trots att jag egentligen inte vet vem han var så har han varit en slags förebild. Trots tuffa förutsättningar har han vågat drömma om något annat och samtidigt orka stå ut trots att det kanske inte blev som han drömde. Alltså en helt vanlig hårt arbetande människa. En bland många som inte har synts eller märkts i den stora världen.

Isaac Edblad

Isaac Edblad

I all släktforskning ramlar man alltid på de som har sett en framtid någon annanstans. I slutet av 1800-talet var det många svenskar som hoppades på Nordamerika, dryga miljonen emigrerade och då speciellt till USA. Isaac Christoffer Edblad med familj var en av dessa familjer som sökte något annat.

Isaac’s far var f d komministern Olof Edblad. Olof var född 1748 i Edånger, Vibyggerå, Ångermanland. Enligt herdaminnet för Ragunda så studerade Olof i Uppsala 1771 och prästvigdes 1774. Han var adjunkt och sedemera präst i Vibyggerå tills han 1783 utnämndes till brukspräst på Sandö glasbruk i Nora pastorat.

Han gifte sig med Maria Helena Hedström från Docksta, Vibyggerå och med henne fick han tre barn. Efter ett antal olika tjänster hamnar familjen till slut i Håsjö i Jämtlands län. Bland annat hade han missat ett pastorat i Resele p g a hans liberala brännvinssyn. 1810, 62 år gammal får han ständig tjänstledighet och 1813 dör hans hustru.

Olof gifter då om sig 1816 med Beata Cajsa Bölenius, äldsta dottern till Christoffer Bölenius. Beata Cajsa Bölenius var då 32 år gammal och Olof 68 år gammal. Tillsammans fick de sonen Isaac Christoffer som föddes 1817 i Håsjö. När Isaac är i fyraårsåldern dör Olof vid 72 års ålder, 1821. Beata Cajsa gifter inte om sig och dör 1849 i Håsjö 64 år gammal. Året efter, 1850, gifter sig Isaac med Christina Lindberg och får med henne fyra barn innan de emigrerar. Deras sista och femte barn föds 1863 i det nya landet USA. Isaac dör 1883 i Cambridge.

Familjen emigrerade 1857 och detta var några år före den stora massutvandringen mot slutet av 1860-talet. Efter ankomsten hamnar de till slut i Cambridge, Isanti County, Minnesota.

Följande citat är från Isanti county historical society. ”In 1859 Isaac and Christine Edblad and their family built a two-room log cabin on a high bank overlooking the Rum River at a point one mile north of Cambridge, Minnesota. They had come to Osceola, Wisconsin from Sweden in 1857 but left for safer territory three days before a rebel Indian band ravaged the area. The Edblad cabin was the only home in the wilderness for miles around. As other immigrants arrived they found free lodging in this home while looking for homestead property in the area. The son of a Lutheran pastor, Isaac invited people from miles around to services he led in his home. Before long the house became too small to accommodate the group so he built a lean-to on the cabin. It was here in 1864 that the Cambridge Lutheran Church was organized”.